Blodprov och goda nyheter!
I tisdags hade Johanna sin andra träff med Bo. Först frågade han om J hade några funderingar, frågor eller tvivel sedan sist. Det fanns inga tvivel, men däremot lite frågor om hur just J:s resa kan se ut. En könsbytesbehandling är så individuellt i tid eftersom alla har sitt eget bagage. Bo hade ju tidigare nämnt att J troligen skulle få börja med testosteron tidigare än ett år.
Bo berättade att J först skulle få ta några blodprov. Teamet måste se att J är frisk i övrigt innan man kan börja med behandling. De tester som ska göras är TSH och T4, detta är två hormoner som reglerar ämnesomsättningen i kroppen. Förutom dem ska de testa levern, testosteronhalt och kromosomuppsättningen. Sedan gav J ett blodprov till forskningen eftersom många transsexuella upplever att de är född i fel kropp, inte att det är något som påverkar dem under uppväxten. Därför vill teamet forska på de transsexuellas genetik för att se om de hittar något samband. Det är ju kanon!
Tillbaka till J:s resa. Bo sa att ifall proverna ser bra ut så kommer vi träffas innan jul för att diskutera hormonbehandling. Denna kommer isåfall att starta någon gång i vinter. Gissa om J blev glad? :-)
Till våren kommer vi åka ner till Linköping där J får träffa den kirurg som gör operationer på transsexuella i Sverige. Sedan hamnar J på en väntelista för operation av brösten, och Bo trodde att det kunde ske till hösten. Det är med andra ord knappt ett år borta.
Efter det uppfattade jag det som att J kunde skicka in en ansökan till socialstyrelsen för att bli man, dvs få nya fyra siffror i personnummret samt ett namnbyte. Sedan tror jag att födelsebeviset måste modifieras också? Det är efter ett godkännande som man kan operera könsdelarna.
Vi frågade om hur operationerna av könsdelarna ser ut och vad det finns för alternativ.
Det som man måste operera är de inre könsdelarna, dvs man måste ta bort livmoder och äggstockar.
När det kommer till de yttre är det valfritt, och då finns det två alternativ.
Den ena som ca 30% väljer, är att tillverka en penis av hud från insidan av låret. Däremot har det inte blivit några lyckade försök med vare sig urinrör eller svällkroppar, så det metoden är mest för syns och för känslans skull. Vissa kan även få problem med kisseriet eftersom de drar om urinröret.
Den andra metoden som de flesta väljer att göra, är att man tar av det som redan finns där. Klitoris kommer att växa av testosteronet, och man kommer under operation att lyfta fram den så att den är mer på utsidan av kroppen. Man kommer även att operera in två kulor i de yttre blygdläpparna för att skapa en pung. Man klipper inga nerver eller urinrör, så man kan både kissa och få orgasm precis som förut. Enda skillnaden är storleken. Minipenisen blir ungefär som en tumme. Fördelen med den här operationen är att det går att göra en stor penis i framtiden ifall man gör framsteg med urinrör m.m. Det går alltså att "bygga på". Tillsvidare finns det proteser man kan använda som till och med går att duscha med. Det kan ju vara skönt i allmänna omklädningsrum och liknande!
J gick ifrån mötet med ett stort leende på läpparna. J längtar otroligt mycket efter testosteron, skägg och en manligare kropp. J längtar efter att få bli av med brösten, efter att få heta Joel på riktigt.
Det hon tycker känns jobbigast just nu är att fortsätta leva mellan könen så att säga. Att äta testosteron men att fortfarande ha bröst och heta Johanna. Det blir ett lite mer känsligt läge. Däremot påverkas ju brösten av testosteron. Det är ju det kvinnliga könshormonet östrogen som ger aktiva bröstkörtlar, och med testosteron blir de inaktiva. De blir alltså lite mindre, lite mjukare/slappare. I och med att de blir mindre blir de ju också lättare att binda med en så kallad "binder".
Så nu väntar vi på provsvaren, håll tummarna med oss!
Bo berättade att J först skulle få ta några blodprov. Teamet måste se att J är frisk i övrigt innan man kan börja med behandling. De tester som ska göras är TSH och T4, detta är två hormoner som reglerar ämnesomsättningen i kroppen. Förutom dem ska de testa levern, testosteronhalt och kromosomuppsättningen. Sedan gav J ett blodprov till forskningen eftersom många transsexuella upplever att de är född i fel kropp, inte att det är något som påverkar dem under uppväxten. Därför vill teamet forska på de transsexuellas genetik för att se om de hittar något samband. Det är ju kanon!
Tillbaka till J:s resa. Bo sa att ifall proverna ser bra ut så kommer vi träffas innan jul för att diskutera hormonbehandling. Denna kommer isåfall att starta någon gång i vinter. Gissa om J blev glad? :-)
Till våren kommer vi åka ner till Linköping där J får träffa den kirurg som gör operationer på transsexuella i Sverige. Sedan hamnar J på en väntelista för operation av brösten, och Bo trodde att det kunde ske till hösten. Det är med andra ord knappt ett år borta.
Efter det uppfattade jag det som att J kunde skicka in en ansökan till socialstyrelsen för att bli man, dvs få nya fyra siffror i personnummret samt ett namnbyte. Sedan tror jag att födelsebeviset måste modifieras också? Det är efter ett godkännande som man kan operera könsdelarna.
Vi frågade om hur operationerna av könsdelarna ser ut och vad det finns för alternativ.
Det som man måste operera är de inre könsdelarna, dvs man måste ta bort livmoder och äggstockar.
När det kommer till de yttre är det valfritt, och då finns det två alternativ.
Den ena som ca 30% väljer, är att tillverka en penis av hud från insidan av låret. Däremot har det inte blivit några lyckade försök med vare sig urinrör eller svällkroppar, så det metoden är mest för syns och för känslans skull. Vissa kan även få problem med kisseriet eftersom de drar om urinröret.
Den andra metoden som de flesta väljer att göra, är att man tar av det som redan finns där. Klitoris kommer att växa av testosteronet, och man kommer under operation att lyfta fram den så att den är mer på utsidan av kroppen. Man kommer även att operera in två kulor i de yttre blygdläpparna för att skapa en pung. Man klipper inga nerver eller urinrör, så man kan både kissa och få orgasm precis som förut. Enda skillnaden är storleken. Minipenisen blir ungefär som en tumme. Fördelen med den här operationen är att det går att göra en stor penis i framtiden ifall man gör framsteg med urinrör m.m. Det går alltså att "bygga på". Tillsvidare finns det proteser man kan använda som till och med går att duscha med. Det kan ju vara skönt i allmänna omklädningsrum och liknande!
J gick ifrån mötet med ett stort leende på läpparna. J längtar otroligt mycket efter testosteron, skägg och en manligare kropp. J längtar efter att få bli av med brösten, efter att få heta Joel på riktigt.
Det hon tycker känns jobbigast just nu är att fortsätta leva mellan könen så att säga. Att äta testosteron men att fortfarande ha bröst och heta Johanna. Det blir ett lite mer känsligt läge. Däremot påverkas ju brösten av testosteron. Det är ju det kvinnliga könshormonet östrogen som ger aktiva bröstkörtlar, och med testosteron blir de inaktiva. De blir alltså lite mindre, lite mjukare/slappare. I och med att de blir mindre blir de ju också lättare att binda med en så kallad "binder".
Så nu väntar vi på provsvaren, håll tummarna med oss!
Kicki... eller var det Joel?
Just nu håller jag på att lära mig att börja kalla Johanna för Joel. Det går lite sådär, för oftast glömmer jag bort det. Namnet är ju ganska inpräntat, och en stor del av vem Johanna är. Att säga Joel känns inte lika... personligt kan man väl säga. Inte än iaf. Eftersom Johanna är och alltid har varit lite manhaftig av sig så har hon aldrig kännts som min flickvän, men inte heller min pojkvän. För mig är hon "världens bästa Jojjo", min älskling. Sedan vi flyttade ihop har jag kunnat kalla henne för "sambon" vilket har kännts bra. Jag har inget emot att folk vet om att jag lever med en kvinna, men det känns på något vis ändå bättre att ge Jojjo en könlös stämpel genom att säga "sambo" istället för tjej eller flickvän. Framförallt just nu kan det kännas lite jobbigt/knepigt ibland när nya människor får veta att jag har en Jojjo. De flesta antar direkt att vi är två lesbiska tjejer som lever ihop och är "tjejiga". Jag känner att jag ofta måste förklara mig på något vis. Jag jobbar inom skönhetsbranchen, och där är det många som tror att Jojjo också är typen som gillar smink och klackar. När de däremot träffar henne förstår det att så inte är fallet, men ibland känns det jobbigt att folk antar att tjejer ska vara på ett visst sätt. Jojjo bryr sig om sitt utseende, absolut, men på ett manligt vis. Ni vet, 511 olika deodoranter, snygga kallingar som kan sticka upp och polisonger som ska ligga perfekt.
Ibland lägger folk för mycket vikt vid att Jojjo är tjej, vilket känns konstigt för mig då hon inte är en tjej i mina ögon. Som jag skrev tidigare, för mig är hon varken flickvän eller pojkvän. Det spelar ingen roll för mig. För mig är hon bara världens bästa Jojjo!
I morse när vi körde till jobbet fick hon helt plötsligt heta Kicki. Fråga mig inte vart det kom ifrån...
Att säga Joel är tydligen svårt, men Kicki är det inga problem med... ;-)
Ibland lägger folk för mycket vikt vid att Jojjo är tjej, vilket känns konstigt för mig då hon inte är en tjej i mina ögon. Som jag skrev tidigare, för mig är hon varken flickvän eller pojkvän. Det spelar ingen roll för mig. För mig är hon bara världens bästa Jojjo!
I morse när vi körde till jobbet fick hon helt plötsligt heta Kicki. Fråga mig inte vart det kom ifrån...
Att säga Joel är tydligen svårt, men Kicki är det inga problem med... ;-)
Första mötet med könsbytes-teamet
Igår var en viktig dag. Johanna hade sitt första möte med huvudpersonen för könsbytes-teamet på sjukhuset! Vi kallar honom Bo. Bo ville såklart först prata enskilt med Johanna, så jag satt utanför och var jättenyfiken. ;-)
Han hade frågor om allt ifrån barndomen, tidigare förhållanden, familjesituation och hur säker Johanna är på att hon vill göra en könskorrigering. Han berättade också om hur förloppet ser ut, frågade om hur mycket hon har läst själv och att hon förstår vad det innebär att gå igenom en sån här process. Efter ett tag fick jag också komma in och han frågade även mig lite saker, mest av nyfikenhet tror jag.
Min upplevelse av det korta mötet var mycket positivt! Johanna fick med sig en massa papper hem som hon skulle fylla i. Dels ett formulär om självskattning som visar på eventuell nedstämdhet eller depression, samt ett personlighetstest. Jag älskar att fylla i formulär så jag lär ju vara mer peppad på att fylla i de där än vad Johanna är. ;-)
Vanligtvis efter första träffen brukar transpersoner få några uppgifter att ta tag i. Dels att berätta för anhöriga och närmaste arbetskamrater. Sen att komma på ett alias, ett namn som man sedan ber att de närmaste börjar använda lite smått för att vänja sig. Det tredje är att leva som det kön man vill vara, det kön man vill byta till. För FTM (female-to-male) innebär det att köpa herrkläder, herrskor, klippa en manlig frisyr, bli kallad för sitt alias och att "komma ut" som man. För Johanna är ju det här inga problem eftersom hon redan har påbörjat alla dessa processer redan. Hon har t.ex. aldrig köpt skor på tjejavdelningen sedan vi blev tillsammans för över sex år sedan. Kalsonger har hon använt i ca 3-4 år. Ni förstår grejjen. Utåt sett blir hon ofta misstagen för en man, så hennes första steg är ju egentligen taget!
Det förstod Bo också, så istället för att boka in en tid om några månader så ska vi dit om 2 månader igen. :-) Som jag förstod det ska det bokas in tider för provtagning av bl.a. testosteronhalt och eventuella sjukdommar, EKG-test m.m, och så ska formulären följas upp. Bo var väldigt positiv redan nu, och han sa att ifall allt går som det ska och om Johanna får ett godkännande för könsbyte så kommer det ta 2-3 år innan hon är helt klar. 2 år går väldigt fort. Det gäller att hänga med!
Han hade frågor om allt ifrån barndomen, tidigare förhållanden, familjesituation och hur säker Johanna är på att hon vill göra en könskorrigering. Han berättade också om hur förloppet ser ut, frågade om hur mycket hon har läst själv och att hon förstår vad det innebär att gå igenom en sån här process. Efter ett tag fick jag också komma in och han frågade även mig lite saker, mest av nyfikenhet tror jag.
Min upplevelse av det korta mötet var mycket positivt! Johanna fick med sig en massa papper hem som hon skulle fylla i. Dels ett formulär om självskattning som visar på eventuell nedstämdhet eller depression, samt ett personlighetstest. Jag älskar att fylla i formulär så jag lär ju vara mer peppad på att fylla i de där än vad Johanna är. ;-)
Vanligtvis efter första träffen brukar transpersoner få några uppgifter att ta tag i. Dels att berätta för anhöriga och närmaste arbetskamrater. Sen att komma på ett alias, ett namn som man sedan ber att de närmaste börjar använda lite smått för att vänja sig. Det tredje är att leva som det kön man vill vara, det kön man vill byta till. För FTM (female-to-male) innebär det att köpa herrkläder, herrskor, klippa en manlig frisyr, bli kallad för sitt alias och att "komma ut" som man. För Johanna är ju det här inga problem eftersom hon redan har påbörjat alla dessa processer redan. Hon har t.ex. aldrig köpt skor på tjejavdelningen sedan vi blev tillsammans för över sex år sedan. Kalsonger har hon använt i ca 3-4 år. Ni förstår grejjen. Utåt sett blir hon ofta misstagen för en man, så hennes första steg är ju egentligen taget!
Det förstod Bo också, så istället för att boka in en tid om några månader så ska vi dit om 2 månader igen. :-) Som jag förstod det ska det bokas in tider för provtagning av bl.a. testosteronhalt och eventuella sjukdommar, EKG-test m.m, och så ska formulären följas upp. Bo var väldigt positiv redan nu, och han sa att ifall allt går som det ska och om Johanna får ett godkännande för könsbyte så kommer det ta 2-3 år innan hon är helt klar. 2 år går väldigt fort. Det gäller att hänga med!
