So close but also so far away...

Jag är less på att vänta, less på att vara inget. Less på att höra folk be om ursäkt för att de sagt fel könsbenämning. Jag vill inte vänta mer, har väntat hela livet. Jag längtar tills livet kan börja, tills jag kan omfamna världen som "han". När ingen längre funderar utan bara vet att jag är en man. Samtidigt som jag är överlycklig för att jag ska få göra detta, att jag äntligen låtit mitt rätta jag träda fram så blir jag så jäkla arg ibland. Över att mina första 24 år har varit i kvinnokropp, att jag inte fått uppleva barndommen som pojk. Vem fan vad det som bestämde att jag skulle födas till kvinna?! Satans påhitt....

I början på februari har jag iaf möte med min läkare för att disskutera hormonbehandlingen. Jag hoppas att jag får börja på en gång! Något jag tänkt och funderat över är vem man pratar det manliga med? Många funderingar så går kring hur folk kommer att uppfatta mig som man. Kommer jag att uppfattas som bögig pga min känsliga sida? (har absolut inget emot bögar, men jag är tjejtjusare ;-p) Hur "ska"  man bete sig mot andra män som man? Kroppsspråk?

Mer än så hinner jag int nu, dags för matlagning!
/ Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0