So close but also so far away...

Jag är less på att vänta, less på att vara inget. Less på att höra folk be om ursäkt för att de sagt fel könsbenämning. Jag vill inte vänta mer, har väntat hela livet. Jag längtar tills livet kan börja, tills jag kan omfamna världen som "han". När ingen längre funderar utan bara vet att jag är en man. Samtidigt som jag är överlycklig för att jag ska få göra detta, att jag äntligen låtit mitt rätta jag träda fram så blir jag så jäkla arg ibland. Över att mina första 24 år har varit i kvinnokropp, att jag inte fått uppleva barndommen som pojk. Vem fan vad det som bestämde att jag skulle födas till kvinna?! Satans påhitt....

I början på februari har jag iaf möte med min läkare för att disskutera hormonbehandlingen. Jag hoppas att jag får börja på en gång! Något jag tänkt och funderat över är vem man pratar det manliga med? Många funderingar så går kring hur folk kommer att uppfatta mig som man. Kommer jag att uppfattas som bögig pga min känsliga sida? (har absolut inget emot bögar, men jag är tjejtjusare ;-p) Hur "ska"  man bete sig mot andra män som man? Kroppsspråk?

Mer än så hinner jag int nu, dags för matlagning!
/ Joel

La famiglia

"Välkommen till familjen, Joel."

Man blir så glad och varm inombords när man direkt har hela närmaste familjen
med sig. Det fina är att alla har sagt:
"Jag står bakom dig, oavsett vad."

Tack La famiglia!

Första tiden är bokad!

Idag ringde Johanna ett efterlängtat samtal. Om ca tre veckor ska hon på sitt första utvärderingssamtal på könsbytesmottagningen! Vi ser båda två verkligen fram emot det och tycker att det känns väldigt spännande. :-)
Specialisten hon fick prata med lät väldigt positiv och förvånad när hon sa att hon redan lever som en man, att hon har fast jobb och att hon har kommit på sitt killnamn. Jag kan tänka mig att många kandidater är så deprimerade när de söker hjälp, och med tanke på hans reaktion så verkar majoriteten inte ha något jobb. Med andra ord verkar många ha hamnat lite "utanför" så att säga. Jag känner till tjejer som har fått gå igenom flera år av psykologiska samtal och social träning innan de fått klartecken från specialister att de är transexuella. Jag vet också om de som måste vänta jättelänge på en tid.
Jag är väldigt glad att Johanna fick en tid väldigt snart och att hennes process kan börja!

Sexualitet och könstillhörighet

När folk får reda på att jag lever med en tjej så dyker alltid frågan upp: "Är du lesbisk eller bisexuell?"
Vad svarar man på det egentligen? Man kan tro att det är så enkelt, men det är det inte. Jag är inte straight eftersom jag även dras till tjejer emellanåt, och jag är inte lesbisk eftersom jag oftare fastnar för killar än för tjejer. De flesta skulle väl anta att jag är bisexuell isåfall, men jag skulle inte vilja påstå det själv. Jag känner mig inte bisexuell. Jag känner mig faktiskt straight. Låter det konstigt?

Det jag dras till och blir attraherad av är typiskt manliga attribut. Jag gillar att vara den korta, den feminina. Jag dras till breda axlar, en rockig men avslappnad klädstil, herrdofter, manlighet. Jag dras till personer som har typiskt manliga intressen. (observera nu att jag inte skriver manliga intressen, utan typiskt manliga intressen.) Jag dras till de personer som är duktiga på bilar, som är händiga, dricker öl och vänder huvuden på tjej-tjejer. Jag vill ha en man, en riktig karla-karl! Men för att vara man i mina ögon måste man inte fysiskt vara en man. Tjejer kan också ha alla de egenskaper jag söker, men det är väl inte lika vanligt. Jag har däremot hittat just det där jag söker i Johanna, och hon råkade vara en tjej. Svårare än så är det faktiskt inte!

För att sammanfatta vill jag säga att det inte är det fysiska könet som bestämmer läggningen. Det är det mentala könet som gör en person.

Lättar på trycket

Johanna har börjat berätta för nära och kära om att hon vill bli kille helt och hållet. Hon började berätta för sin bästa kompis, och han förstod helt och hållet. Han sa "Jag har bara väntat på det". I samma veva berättade hon för hans sambo också, och hennes första fråga var "Vad ska du heta?".
Johanna har varit jätte-nojig, nervös och rädd för hur nära och kära ska reagera. Jag har däremot varit helt hundra på att de flesta inte kommer tycka något negativt om det, för varför skulle det vara negativt? Det är ju snarare helt fantastiskt när någon hittar sig själv och vet vem de är eller vem de vill bli!

Igår tog Johanna tjuren vid hornen och pratade med sin mamma och en av bröderna, och självklart hade hon oroat sig helt i onödan. "Det spelar ingen roll, du kommer alltid att vara min." Det var en ett ton tung betonggris som släppte från Johannas axlar. ;-)

Idag for vi förbi mina föräldrar, och de blev riktigt glada. "Åååh, vad roligt, helt rätt!" utbrast mamma, och min bonuspappa bara log och kramade om Johanna.
Även om jag visste att de flesta bara skulle vara positiva och lugna så blir man ju ändå nervös när det handlar om en sån här sak. Det är ju inte som att klippa håret, tatuera sig eller förminska näsan direkt. Däremot handlar det ju bara om en fysisk make-over, insidan är ju densamma och det är det man inte får glömma. Johanna är den hon är oavsett om hon har skägg eller inte.

Vem är Johanna just nu?

Johanna är i den absolut första fasen så att säga. Även om hon själv burit på tankar kring sin könstillhörighet enda sedan barnsben så är det först nu hon börjat prata om det på allvar med mig. Första gången hon nämnde något om det här var för ca 4 år sedan, och så som jag känner Johanna är jag inte förvånad över hennes beslut att bli man. Det känns faktiskt ganska naturligt även för mig.

Just nu googlar vi en massa om det, tittar på filmer på youtube och försöker få så mycket information som möjligt. Om ungefär en månad ska hon börja prata med en kontakt inom vården. Blir spännande!
Johanna är fortfarande Johanna. Hon har bestämt sig för sitt killnamn, Joel, men eftersom hon inte kommit ut som FTM än så är hon fortfarande kvinna i allas ögon. En väldigt manlig kvinna visserligen, men hon är Johanna helt enkelt.

När Johanna uttrycker sin könstillhörighet brukar hon säga något i stil med: "Jag är en man. Jag vill ha skägg, slippa bröst. Jag klär mig endast i herrkläder, använder endast herrskor och herrparfym. Jag vill vara Petras man, pappa till våra barn. Men bara för att jag har bröst och fitta så klassas jag som kvinna. Om vi skulle få barn som två kvinnor hade jag inte velat bli kallad för mamma. De hade hellre fått kalla mig Jojo."

En blogg om FTM

Mitt namn är Petra och jag lever tillsammans med Johanna sedan 6 år tillbaka. Vi har vanliga jobb, fina familjer, vänner, är förlovade och tycker om att resa. Vi lever ett liv som vem som helst egentligen, men det finns en liten skillnad. Johanna kommer så småningom att bli Joel. Just nu är hon en kvinna, förutom att hon ser ut och fungerar som en man ;-) Nämen hon är och har alltid varit väldigt manlig av sig på alla sätt. Många brukar missta henne för en man, men det som avslöjar henne är framförallt boobsen.

Anledningen till att jag startat den här bloggen är för att skriva om hur det är att gå igenom processen att byta kön. Tankar, känslor, hinder, svårigheter, positiva saker och praktiskt saker. Min förhoppning är att kunna nå ut till andra transpersoner, anhöriga och nyfikna så att det är lättare att förstå och för att reda ut olika frågetecken. Jag hoppas också kunna få kontakt med andra som är eller står nära en transperson, och jag vill dela med mig av mina egna tankar och funderingar.

Då Johanna knappt är på ruta ett i sin process så har vi valt att vara anonyma. Namnen i den här bloggen kommer till en början att vara alias. Varken Petra (jag) eller Johanna heter egentligen det på riktigt.

Tja, det var det jag ville ha sagt till en början iaf. Snart dyker det väl upp en massa tankar som måste skrivas ner!

RSS 2.0